Say what?!

Då har det plötsligt gått tre år och jag kommer på att jag ju har en blogg 😅 Världens sämsta bloggare är jag. Finns väl knappt några som skriver bloggar längre. Lite trist ändå, är ju ett rätt trevligt format trots allt. 

Vad har hänt sen sist? Ja gissa... jag har såklart bytt jobb igen. I snart två år har jag pendlat till Surahammar där jag jobbar som lärare i en liten SU-grupp år f-3. Trivs rätt bra och tänker nog inte flytta på mig förrän det är dags att gå i pension men man ska aldrig säga aldrig! Fast vem vill anställa en 60-plussare? Den dagen jag inte orkar pendla får jag väl söka mig till Vikarieförmedlingen tänker jag.

I övrigt är det verkligen så att "Livet rullar på" helt enkelt. Vi har nu fått två barnbarnskottar och de är hur underbara, roliga och härliga som helst. Tjejerna har landat med sina respektive och det skapar ett sådant lugn i mig att jag får stanna upp ibland och landa i det. Jag är så glad gör deras skull ❣️

Maken träffar jag rätt ofta nuförtiden. Sent omsider orkade han inte jobba 24-7 i sin självvalda "livsstil" (som inte var min) längre. Jag skulle ljuga om jag sa att de åren inte påverkade vår relation på ett negativt sätt... Vi gled isär och jag tänkte många gånger att nu lämnar jag. Men... jag stannade kvar och vi kämpar på. Som det var innan 2013 när han började sitt jobbgarantin är det inte och jag undrar om vi någonsin kommer hitta tillbaka till varandra på det sättet. Sorgligt men sant, tyvärr.

Jag har också genomlidit klimakteriet fasor och är ännu inte ute på andra sidan. Psyket är stabilare än de senaste åren men det fysiska... herreminje... Ont I kroppen, hjärtklappning, svårt att sova, svårt att fokusera och komma ihåg saker. Listan kan göras lång... Vill ha mer energi och lust till livet! Hoppas det kommer tillbaka!

Nu ska jag njuta av några ensamdagar i vår älskade stuga innan vardagslunken är tillbaka om drygt en vecka. Maken kommer upp om ett par dagar 😊

Kallt ute och kallt inne...

Det är vår nu. Kallt som satan ute och hela tillvaron håller liksom andan och väntar på något... Mitt liv är som i flera delar som inte går att få ihop. Trivs otroligt bra på jobbet men min vana trogen tvivlar jag såklart på min egen förmåga. 

Har fått den stora lyckan och glädjen i att bli mormor. Mitt i det ruset slog släggan till med full kraft: en till att oroa sig över! Alla som tar plats i mitt hjärta får också min oro...

När de som bor i mitt hjärta inte mår bra känner jag det i varje cell i kroppen och det går inte att komma undan. Jag vill att alla ska må bra! Varför kan livet inte bara vara enkelt?! Nån endaste gång! Det här styr mitt mående men det kan jag ta. Har svårare att hantera känslan av att inte kunna fixa till och ställa tillrätta så allt är bra. Känslan av vanmakt... skulle gärna ta över nån annans mående om det bara gick, för jag har nycklarna att klara av att hantera det. Måendet.

Hur pass torftigt mitt eget liv är reflekterar jag knappast över. Ensamhet är något som alltid funnits i mig. Det och känslan av att inte bli sedd och förstådd. Jag är van nu och det gör mig inte lika mycket som när jag var ung men det är klart att man blir övermannad av känslan ibland när man inte är tillräckligt på sin vakt. Då faller man lite, landar på något annat ställe och börjar bädda och bygga nytt skyddsvärn där man befinner sig. 

Ibland funderar jag på att söka upp ett medium för att få lite guidning. Gudarna vet varför...

Påskdagen 2023

Idag kom den tillbaka... den där tyngden över bröstet. Varför? Den har funnits där mer eller mindre hela mitt liv. Jag hatar den! Den förstör allt och jag är så avundsjuk på de som lever livet med ett leende på läpparna. Jag gör det ibland... Nån dag eller två men tyngden kommer alltid tillbaka. Mer eller mindre, förr eller senare.

Nu har det blivit år 2023

Känner mig plötsligt så ledsen och nere. Vet inte alls varför. Har ju ingen anledning att vara det?

Nej...

Livet rullar inte på just nu. Det står helt still. Corona och jag mår så himla dåligt. Nej, jag har inte viruset men är så otroligt orolig över hur det ska bli med allt. Oss människor, vårt samhälle, hur ska folk kunna försörja sig? Jag har kramp i hjärtat och kan inte andas ordentligt. Känner mig helt förlamad och panikångesten ligger i min hudlösa kropp.
Vill så gärna vara stark och stå pall men jag klarar det inte... liten, svag och rädd är jag.

Alla hjärtan...

Alla hjärtans dag 2020. Fredag och här sitter jag ensam hemma. Är oftast ensam faktiskt, det slog mig idag som en käftsmäll att det är ju så det är... Är det så jag vill ha det? Nej, såklart inte men har inte orken eller drivet att ta mig ur den situationen. Hur kunde det bli så här?

Tyngd

Livet tynger. Sorg i hjärtat, inte så mycket för min egen skull utan för någon annan. När man inget hellre vill än att hjälpa till, styra upp, fixa men det inte går... Hjärtat känns tungt och jag vet varken ut eller in. Panikångesten knackar på med jämna mellanrum och vill hälsa på...