Det är vår nu. Kallt som satan ute och hela tillvaron håller liksom andan och väntar på något... Mitt liv är som i flera delar som inte går att få ihop. Trivs otroligt bra på jobbet men min vana trogen tvivlar jag såklart på min egen förmåga.
Har fått den stora lyckan och glädjen i att bli mormor. Mitt i det ruset slog släggan till med full kraft: en till att oroa sig över! Alla som tar plats i mitt hjärta får också min oro...
När de som bor i mitt hjärta inte mår bra känner jag det i varje cell i kroppen och det går inte att komma undan. Jag vill att alla ska må bra! Varför kan livet inte bara vara enkelt?! Nån endaste gång! Det här styr mitt mående men det kan jag ta. Har svårare att hantera känslan av att inte kunna fixa till och ställa tillrätta så allt är bra. Känslan av vanmakt... skulle gärna ta över nån annans mående om det bara gick, för jag har nycklarna att klara av att hantera det. Måendet.
Hur pass torftigt mitt eget liv är reflekterar jag knappast över. Ensamhet är något som alltid funnits i mig. Det och känslan av att inte bli sedd och förstådd. Jag är van nu och det gör mig inte lika mycket som när jag var ung men det är klart att man blir övermannad av känslan ibland när man inte är tillräckligt på sin vakt. Då faller man lite, landar på något annat ställe och börjar bädda och bygga nytt skyddsvärn där man befinner sig.
Ibland funderar jag på att söka upp ett medium för att få lite guidning. Gudarna vet varför...
