Hoppas att det är slut på vabbandet nu och att allt återgår till det normala. Arbete och skola för hela slanten, skjutsning till handboll och dans så att man känner att man lever! Det viktigaste är att dottern mår lite bättre och att hon kommer fortsätta uppåt för varje dag. När ens barn inte mår bra blir iaf jag otroligt låg, tar liksom in deras "må dåligt" med både kropp och själ.
En annan om mer världslig aspekt är ju också att plånboken får sig en rejäl blecka efter några dagars vabbande. Jag klagar inte, det är en fantastisk tillgång vi har här i landet att kunna få vara hemma med våra sjuka barn och FK står för kulorna. Är mycket tacksam över det som vissa med hån och förakt kallar "Det svenska folkhemmet". I mina ögon är det något vi ska vara mycket stolta över och slåss med näbbar och klor för att få behålla! Jag betalar gärna lite mer i skatt för att bevara detta, helt enkelt för att jag är lyckligt lottad och faktiskt har råd! Att sänka våra skatter med några ören tycker jag inte är nåt annat än simpelt publikfrieri. När samhället, dvs vi, får mindre pengar till ALLA medborgares välfärd så ökar segregationen katastrofalt. De som redan har det dåligt får det sämre trots att de ju fått sänkt skatt! Ska man vara tacksam då?
Jag undrar var solidariteten tog vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar