Det är hemskt när man vaknar upp med minnet av drömmen kvar i kroppen. I all fall en sån dröm som jag hade i natt! Kommer inte ihåg några detaljer men känslan... Jag var en helt misslyckad person och hade inte klarat av någonting i mitt liv, en sorglig figur var jag. Hade ingen utbildning, inga vänner, inget jobb. Jag var 45 år och kämpade med att få gymnasiekompetens. Allt jag företog mig i jobbväg blev ett fiasko. Kan det var nojja inför den stundande 45-årsdagen eller vad?
Ångesten och sorgen satt som en klump i bröstet ett bra tag. Den ville inte släppa förrän jag kröp tättintill Maken och fick ett fysiskt bevis på att jag inte var ensam. Usch vilken sorglig känsla och så finns det många människor som känner på riktigt varje dag året om...
I verkligheten närmar sig nu en Uppsala-vecka. Pendling mån-tors, jag kommer vara ett vrak när jag kommer hem på torsdag kväll. Tur att det bara är fyra såna här veckor på terminen. Skulle inte orka med att ha det så hela tiden.
Härligt är det också att våren närmar sig! Ljuset är på ett annat sätt, man kan höra fåglarna sjunga tidigt på mornarna och om man sitter i lä kan man känna hur solens strålar faktiskt värmer! Känner riktigt hur blodet rör sig snabbare i kroppen och sinnet blir lättare. Ja, ja, vet att vi inte kommit in i februari än men ändå... jag känner skillnad :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar