Skriver för mig själv

Nu har jag spärrat bloggen för andra. Behöver få ur mig saker utan att nån av de närmaste kan se och läsa.

Om att vara ofrivillig singel

Inte kul! Maken har börjat nytt jobb och sedan tre veckor tillbaka har vi bara setts på helgerna då han tyvärr större delen av tiden sitter i telefon eller vid dator. I veckorna är han i Linköping... Han säger att det är en livsstil men det är tyvärr inte min livsstil! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det lägger sig snart och att han kommer tillbringa mer tid hemma.

Annars är livet faktiskt väldigt bra. Det går bra för ungarna och saker börjar falla på plats för dem också. Så obeskrivligt skönt för mammahjärtat att det inte går att beskriva med ord! Själv trivs jag alldeles utomordentligt bra på min nya arbetsplats och att det bara är ett vikariat fram till sommaren kämpar jag med att förtränga! Vad jag ska göra efter det vill jag inte ens tänka på. Att återgå till att jobba som förskollärare i en sk. standardgrupp ger mig kramp i magen och stressnivån stiger bara jag snuddar vid tanken... Det är ju barn med någon form av funktionshinder jag vill jobba med men de jobben växer sannerligen inte på träd. Säger som en vän sa igår: Vi får söka jobb på Återbruket eller som kyrkogårdsvaktmästare. Jaa, faktiskt! Nåt måste jag hitta på om jag ska orka fram till pensionen, blir inte lätt som det ser ut idag. Pensionsåldern stiger och ska man ha råd att gå i pension får man väl sätta ungarna på rollatorn och fråga om vi ska ta deras eller min blöja först!?

Drygt en vecka kvar...

Befinner mig i nåt som mest liknar Limbo på jobbet... Byter arbetsplats fram till nästa sommar. Nåt helt nytt och mycket spännande fast det handlar ff om barn och deras utveckling. Guldklimparna jag har runt mig nu går vidare utan mig och jag går vidare utan dem! Känns märkligt att inte vara en del av deras vardag längre, det är en speciell grupp som alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat. Jag vet att de kommer ha det så bra trots att jag inte är med och trots att valet är mitt så värker det lite i hjärteroten. Kommer också att sakna min kollegor men jag får väl se till att göra mig ärenden för att hälsa på :-)

Just att vara på jobbet och engagera sig i det som sker fast ändå inte ... är en mycket märklig känsla...

I övrigt händer det mycket saker i familjen och förutsättningar ändras. Jag är inte så bra på att hantera sånt när det inte är jag själv som håller i taktpinnen och har kollen. Känner mig därför en aning förvirrad, osäker och orolig men med tiden så löser det sig säkert. Måste inse att jag inte kan kontrollera och se till att allt blir bra! Att lära sig släppa det man inte kan påverka är enormt svårt och jag undrar i mitt stilla sinne om jag nånsin kommer lyckas?

Que sera sera! Visst är det väl så man säger?