Inte kul! Maken har börjat nytt jobb och sedan tre veckor tillbaka har vi bara setts på helgerna då han tyvärr större delen av tiden sitter i telefon eller vid dator. I veckorna är han i Linköping... Han säger att det är en livsstil men det är tyvärr inte min livsstil! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det lägger sig snart och att han kommer tillbringa mer tid hemma.
Annars är livet faktiskt väldigt bra. Det går bra för ungarna och saker börjar falla på plats för dem också. Så obeskrivligt skönt för mammahjärtat att det inte går att beskriva med ord! Själv trivs jag alldeles utomordentligt bra på min nya arbetsplats och att det bara är ett vikariat fram till sommaren kämpar jag med att förtränga! Vad jag ska göra efter det vill jag inte ens tänka på. Att återgå till att jobba som förskollärare i en sk. standardgrupp ger mig kramp i magen och stressnivån stiger bara jag snuddar vid tanken... Det är ju barn med någon form av funktionshinder jag vill jobba med men de jobben växer sannerligen inte på träd. Säger som en vän sa igår: Vi får söka jobb på Återbruket eller som kyrkogårdsvaktmästare. Jaa, faktiskt! Nåt måste jag hitta på om jag ska orka fram till pensionen, blir inte lätt som det ser ut idag. Pensionsåldern stiger och ska man ha råd att gå i pension får man väl sätta ungarna på rollatorn och fråga om vi ska ta deras eller min blöja först!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar