Say what?!

Då har det plötsligt gått tre år och jag kommer på att jag ju har en blogg 😅 Världens sämsta bloggare är jag. Finns väl knappt några som skriver bloggar längre. Lite trist ändå, är ju ett rätt trevligt format trots allt. 

Vad har hänt sen sist? Ja gissa... jag har såklart bytt jobb igen. I snart två år har jag pendlat till Surahammar där jag jobbar som lärare i en liten SU-grupp år f-3. Trivs rätt bra och tänker nog inte flytta på mig förrän det är dags att gå i pension men man ska aldrig säga aldrig! Fast vem vill anställa en 60-plussare? Den dagen jag inte orkar pendla får jag väl söka mig till Vikarieförmedlingen tänker jag.

I övrigt är det verkligen så att "Livet rullar på" helt enkelt. Vi har nu fått två barnbarnskottar och de är hur underbara, roliga och härliga som helst. Tjejerna har landat med sina respektive och det skapar ett sådant lugn i mig att jag får stanna upp ibland och landa i det. Jag är så glad gör deras skull ❣️

Maken träffar jag rätt ofta nuförtiden. Sent omsider orkade han inte jobba 24-7 i sin självvalda "livsstil" (som inte var min) längre. Jag skulle ljuga om jag sa att de åren inte påverkade vår relation på ett negativt sätt... Vi gled isär och jag tänkte många gånger att nu lämnar jag. Men... jag stannade kvar och vi kämpar på. Som det var innan 2013 när han började sitt jobbgarantin är det inte och jag undrar om vi någonsin kommer hitta tillbaka till varandra på det sättet. Sorgligt men sant, tyvärr.

Jag har också genomlidit klimakteriet fasor och är ännu inte ute på andra sidan. Psyket är stabilare än de senaste åren men det fysiska... herreminje... Ont I kroppen, hjärtklappning, svårt att sova, svårt att fokusera och komma ihåg saker. Listan kan göras lång... Vill ha mer energi och lust till livet! Hoppas det kommer tillbaka!

Nu ska jag njuta av några ensamdagar i vår älskade stuga innan vardagslunken är tillbaka om drygt en vecka. Maken kommer upp om ett par dagar 😊

Kallt ute och kallt inne...

Det är vår nu. Kallt som satan ute och hela tillvaron håller liksom andan och väntar på något... Mitt liv är som i flera delar som inte går att få ihop. Trivs otroligt bra på jobbet men min vana trogen tvivlar jag såklart på min egen förmåga. 

Har fått den stora lyckan och glädjen i att bli mormor. Mitt i det ruset slog släggan till med full kraft: en till att oroa sig över! Alla som tar plats i mitt hjärta får också min oro...

När de som bor i mitt hjärta inte mår bra känner jag det i varje cell i kroppen och det går inte att komma undan. Jag vill att alla ska må bra! Varför kan livet inte bara vara enkelt?! Nån endaste gång! Det här styr mitt mående men det kan jag ta. Har svårare att hantera känslan av att inte kunna fixa till och ställa tillrätta så allt är bra. Känslan av vanmakt... skulle gärna ta över nån annans mående om det bara gick, för jag har nycklarna att klara av att hantera det. Måendet.

Hur pass torftigt mitt eget liv är reflekterar jag knappast över. Ensamhet är något som alltid funnits i mig. Det och känslan av att inte bli sedd och förstådd. Jag är van nu och det gör mig inte lika mycket som när jag var ung men det är klart att man blir övermannad av känslan ibland när man inte är tillräckligt på sin vakt. Då faller man lite, landar på något annat ställe och börjar bädda och bygga nytt skyddsvärn där man befinner sig. 

Ibland funderar jag på att söka upp ett medium för att få lite guidning. Gudarna vet varför...

Påskdagen 2023

Idag kom den tillbaka... den där tyngden över bröstet. Varför? Den har funnits där mer eller mindre hela mitt liv. Jag hatar den! Den förstör allt och jag är så avundsjuk på de som lever livet med ett leende på läpparna. Jag gör det ibland... Nån dag eller två men tyngden kommer alltid tillbaka. Mer eller mindre, förr eller senare.

Nu har det blivit år 2023

Känner mig plötsligt så ledsen och nere. Vet inte alls varför. Har ju ingen anledning att vara det?

Nej...

Livet rullar inte på just nu. Det står helt still. Corona och jag mår så himla dåligt. Nej, jag har inte viruset men är så otroligt orolig över hur det ska bli med allt. Oss människor, vårt samhälle, hur ska folk kunna försörja sig? Jag har kramp i hjärtat och kan inte andas ordentligt. Känner mig helt förlamad och panikångesten ligger i min hudlösa kropp.
Vill så gärna vara stark och stå pall men jag klarar det inte... liten, svag och rädd är jag.

Alla hjärtan...

Alla hjärtans dag 2020. Fredag och här sitter jag ensam hemma. Är oftast ensam faktiskt, det slog mig idag som en käftsmäll att det är ju så det är... Är det så jag vill ha det? Nej, såklart inte men har inte orken eller drivet att ta mig ur den situationen. Hur kunde det bli så här?

Tyngd

Livet tynger. Sorg i hjärtat, inte så mycket för min egen skull utan för någon annan. När man inget hellre vill än att hjälpa till, styra upp, fixa men det inte går... Hjärtat känns tungt och jag vet varken ut eller in. Panikångesten knackar på med jämna mellanrum och vill hälsa på...

Vad ska man säga...

Tiden...

Den både står still och rusar på i expressfart. Hinner inte med och allt som oftast vill jag inte heller vara med. Livet är tungt, tufft och jobbigt och blev inte vad jag tänkt mig. Gråter ofta, inombords...

Dags att plocka bort?

Det här med blogg är det förlegat eller? Många av de bloggare jag följt har slutat blogga och det har väl jag också i princip gjort. Över ett år sedan senaste kryptiska inlägg... när jag dessutom gjorde den lösenordsskyddad känns det hela mest lite fånigt.

Anledningarna till att man slutar kan väl vara fler. Det tar för mycket tid tex... fast... man sitter ju ändå så mycket här vid datorn. För min del beror det snarast på att jag inte tycker att jag har nåt intressant att berätta. Livet går ju upp och ner tillsammans med de människor man lever närmast. Jag kan ju inte skriva om det utan att de som personer blir utelämnade. Det känns inte ok tycker jag. Integritet är viktigt! De senaste åren har iaf på många sätt varit tuffa, på flera plan. Tror att vi befinner oss på rätt sida om tråkigheterna nu. Hoppas det iaf. Roliga saker händer också, det får man inte glömma bort!

Våren är starkt på väg och det känns så galet skönt då mörker och kyla får mig att må dåligt både fysiskt och psykiskt.

Lider nu av annalkande 50-årskris också. Ett helt år kvar men det har ingen betydelse. Usch krämpor och "dödsångest" har kommit som ett brev på posten. Om jag hade råd skulle jag utan att tveka gå ner i arbetstid. Älskar mitt jobb men orken... den tar slut snabbt!

Lev väl!

Skriver för mig själv

Nu har jag spärrat bloggen för andra. Behöver få ur mig saker utan att nån av de närmaste kan se och läsa.

Om att vara ofrivillig singel

Inte kul! Maken har börjat nytt jobb och sedan tre veckor tillbaka har vi bara setts på helgerna då han tyvärr större delen av tiden sitter i telefon eller vid dator. I veckorna är han i Linköping... Han säger att det är en livsstil men det är tyvärr inte min livsstil! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det lägger sig snart och att han kommer tillbringa mer tid hemma.

Annars är livet faktiskt väldigt bra. Det går bra för ungarna och saker börjar falla på plats för dem också. Så obeskrivligt skönt för mammahjärtat att det inte går att beskriva med ord! Själv trivs jag alldeles utomordentligt bra på min nya arbetsplats och att det bara är ett vikariat fram till sommaren kämpar jag med att förtränga! Vad jag ska göra efter det vill jag inte ens tänka på. Att återgå till att jobba som förskollärare i en sk. standardgrupp ger mig kramp i magen och stressnivån stiger bara jag snuddar vid tanken... Det är ju barn med någon form av funktionshinder jag vill jobba med men de jobben växer sannerligen inte på träd. Säger som en vän sa igår: Vi får söka jobb på Återbruket eller som kyrkogårdsvaktmästare. Jaa, faktiskt! Nåt måste jag hitta på om jag ska orka fram till pensionen, blir inte lätt som det ser ut idag. Pensionsåldern stiger och ska man ha råd att gå i pension får man väl sätta ungarna på rollatorn och fråga om vi ska ta deras eller min blöja först!?

Drygt en vecka kvar...

Befinner mig i nåt som mest liknar Limbo på jobbet... Byter arbetsplats fram till nästa sommar. Nåt helt nytt och mycket spännande fast det handlar ff om barn och deras utveckling. Guldklimparna jag har runt mig nu går vidare utan mig och jag går vidare utan dem! Känns märkligt att inte vara en del av deras vardag längre, det är en speciell grupp som alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat. Jag vet att de kommer ha det så bra trots att jag inte är med och trots att valet är mitt så värker det lite i hjärteroten. Kommer också att sakna min kollegor men jag får väl se till att göra mig ärenden för att hälsa på :-)

Just att vara på jobbet och engagera sig i det som sker fast ändå inte ... är en mycket märklig känsla...

I övrigt händer det mycket saker i familjen och förutsättningar ändras. Jag är inte så bra på att hantera sånt när det inte är jag själv som håller i taktpinnen och har kollen. Känner mig därför en aning förvirrad, osäker och orolig men med tiden så löser det sig säkert. Måste inse att jag inte kan kontrollera och se till att allt blir bra! Att lära sig släppa det man inte kan påverka är enormt svårt och jag undrar i mitt stilla sinne om jag nånsin kommer lyckas?

Que sera sera! Visst är det väl så man säger?

Zumba...

Nä, jag dog inte.

Kände mig bara som nåt missfoster med tio armar och tio ben som skulle samsas med en skakande roompa! Kan inte komma ihåg hur länge sedan det är jag gick på nåt pass eller motionerande så här överhuvudtaget. Gym räknar jag inte riktigt hit... Orkade med hela passet iallafall, på mitt eget lilla sätt :-) När koordinationen inte ville vara med längre så stod jag och skuttade lite för mig själv. Hahaha vilken syn det måste ha varit! Nu en timma efter att passet är slut och jag hunnit med en redig dusch är jag fortfarande röd i fejjan... Det beror väl på ytliga blodkärl eller hur?? Inte på att jag har dålig kondition eller så... Tackar mitt icke stillasittande jobb för att pumpen inte la av efter tio minuter.

Lite nöjd och stolt är jag trots allt över mig själv men jeesus... hur kommer jag känna mig imorgon!?

Hur är det möjligt?

Ville bara säga det att idag har jag tvättat 16 - SEXTON! badlakan. Vi bor här fyra personer och ingen idrottar... det är vad som gått åt på 1 - EN! vecka! Hur är det möjligt?

Lördagar = Stora tvättardagen

Mmmm... Varenda lördag samma sak: tvätta, tvätta, tvätta eller städa, städa, städa... Nu är jag bara minuter från att åka till Biltema för att köpa en till torkställning. Det verkar vara störtomöjligt att få veckodagarna att räcka till för denna enormt tråkiga syssla. Det blir ju inte heller roligare att ta det på helgen...

Just nu känns det inte som att tiden räcker till någonting överhuvudtaget. Alla måsten äter upp en så att det som blir kvar är bara en liten tråkig lort! Sur och trött och utan geist. From måndag går jag iaf ner lite i arbetstid. Inte så mycket att ekonomin blir lidande i stor skala men tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta hand om mig själv hoppas jag. Och nej - den "extra" tiden jag får ska läggas på mig! Inte på varken tvättstuga, man eller barn! Jag vet också att jag borde ställa högre krav på att barnen tar mer ansvar. Jag är ett strålande exempel på hur man inte ska agera. Curlingmorsan i dess värsta form. Har bundit ris åt min egen rygg men också på barnens ryggar känns det som. Har jag begränsat deras möjligheter att växa upp till ansvarstagande, mogna vuxna? Eller är de helt enkelt bara vanliga tonåringar? Framtiden lär väl utvisa...

Satt igår och funderade på vad som ger mig energi, vad jag behöver för att må bra och orka. Jag kunde faktiskt inte komma på nånting som jag egentligen tycker är roligt. Det är en aning oroväckande tycker jag allt. Tycker helt enkelt att det är skönast när jag får ha tyst omkring mig och sitta med en patiens. Hur tråkigt och torftigt är inte det?

Funderar på att byta namn på bloggen, namnet som är nu passar inte tycker jag. Tanken är också att lösenordsskydda den men på nåt vis verkar det lite fånigt... Knappt nån vet om att den finns och därför är det ju knappt nån som läser heller, haha!

Nu är det dags för en kopp kaffe som inte längre har den uppiggande effekten på mig men jag ska ha en kopp ändå! Sen blir det en tripp till Biltema... Hej hopp i galosch vad kul ;-)

Tiden går...

Plötsligt kom jag på att jag har en blogg! Den är nästan saligen insomnad och jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till... Så himla intressant är ju inte livet att man har en massa spännande saker att skriva om menar jag. Man jobbar och stretar, sover, äter och tänker på allt man borde göra men som man inte gör. Tror att det gäller att se till att man är tilfreds med det liv man faktiskt lever. Att man försöker leva här och nu! Det är inte alltid så lätt men jag är övertygad om att det är alldeles nödvändigt om man ska få behålla sin hälsa och sitt förstånd! Den här vintern och våren har det blivit alldeles kolossalt tydligt för mig på många sätt. Livet blir inte alltid som man tror och hoppas men det kan bli ganska bra ändå, på nåt förunderligt sätt! Det som inte dödar dig gör dig stark! En klyscha javisst men klicheer är ju de facto sprungna ur livserfarenhet så ja... Det som inte dödar härdar - vi kör på det ett tag :-)

19 år!

Idag när vi satt och fikade kom vi på att vi har hängt ihop 19 år nu, precis idag. Kors vad tiden går... Vem hade kunnat tro det den där kvällen? Middag på Lyckliga Grisen i Nykvarn bjöd han på och sedan åkte vi till Lögarängen och tittade på raggarbilar. Power Meet var inte lika stort på den tiden som det är nu. Ja, sen nån gång där på nattkröken bestämde vi att det skulle vara vi.

Trodde man då att det skulle hålla så länge som det hittills gjort? Absolut! Man var ju kär och allt var självklart. Hade jag inte trott det hade jag inte ödslat nån tid på honom :) Har aldrig varit mycket för att hålla på med onödiga saker som jag inte känner för... Efter det så har det rullat på rätt bra:

1992 träffades vi
1993 förlovade vi oss
1994 kom första barnet
1996 köpte vi hus
1997 gifte vi oss
1998 kom barn nummer två

Rätt lugnt nu för tiden, händer inte så mycket. Jo, vi har ju pyntat altanen och ibland går vi på fotboll. Grattis till oss <3<3

Mitt liv och mina problem!

Det jag skulle vilja säga lämpar sig inte i tryck. Det blir heller ingen trevlig läsning för någon då jag känner att jag skulle använda mig av riktigt kraftfulla uttryck för att lätta på trycket! Tror att jag ska skaffa mig en hederlig gammal dagbok med lås att gömma under madrassen.

Trevlig sommar och semester alla glada!

Nu har jag bestämt mig...

Blir inget mer arbete med rapporten idag. Har upplägget klart för mig, gör sista intervjun i morgon och sen är det bara att skriva. Den muntliga redovisningen får bli prat utifrån det jag skrivit, struntar i att göra en ppp, bryr mig inte om vad det blir för betyg . Får jag bara ett betyg blir jag nöjd med det! Annat jag tänkt göra avstår jag från denna gång, trodde det var det rätta för mig men kanske inte just nu iaf. Måste få ner andningen i magen igen innan huvudet exploderar! Nu tar jag mig en kopp kaffe och sätter mig i solen innan jag går till jobbet för två utvecklingssamtal :)

Reviderad läroplan

Nu har jag läst läroplanen, igen! Jämfört med den "gamla" nästan ord för ord. Det är inte mycket nytt men ändå ett sånt stort hallå, ett nytt "kapitel" om uppföljning och utvärdering samt ett om chefens ansvar. Riktlinjerna har delats upp i förskollärarens respektive arbetslagets ansvar. Några förtydligade och några nya mål vad det gäller framförallt matematik, naturvetenskap och teknik. Vet inte... det kanske är jag som är dum i huvet som inte går i taket av lycka inför det nya i läroplanen... eller så är jag bara allmänt oggig idag tack vare regnet som aldrig verkar ta slut...