Dags att plocka bort?

Det här med blogg är det förlegat eller? Många av de bloggare jag följt har slutat blogga och det har väl jag också i princip gjort. Över ett år sedan senaste kryptiska inlägg... när jag dessutom gjorde den lösenordsskyddad känns det hela mest lite fånigt.

Anledningarna till att man slutar kan väl vara fler. Det tar för mycket tid tex... fast... man sitter ju ändå så mycket här vid datorn. För min del beror det snarast på att jag inte tycker att jag har nåt intressant att berätta. Livet går ju upp och ner tillsammans med de människor man lever närmast. Jag kan ju inte skriva om det utan att de som personer blir utelämnade. Det känns inte ok tycker jag. Integritet är viktigt! De senaste åren har iaf på många sätt varit tuffa, på flera plan. Tror att vi befinner oss på rätt sida om tråkigheterna nu. Hoppas det iaf. Roliga saker händer också, det får man inte glömma bort!

Våren är starkt på väg och det känns så galet skönt då mörker och kyla får mig att må dåligt både fysiskt och psykiskt.

Lider nu av annalkande 50-årskris också. Ett helt år kvar men det har ingen betydelse. Usch krämpor och "dödsångest" har kommit som ett brev på posten. Om jag hade råd skulle jag utan att tveka gå ner i arbetstid. Älskar mitt jobb men orken... den tar slut snabbt!

Lev väl!

Skriver för mig själv

Nu har jag spärrat bloggen för andra. Behöver få ur mig saker utan att nån av de närmaste kan se och läsa.

Om att vara ofrivillig singel

Inte kul! Maken har börjat nytt jobb och sedan tre veckor tillbaka har vi bara setts på helgerna då han tyvärr större delen av tiden sitter i telefon eller vid dator. I veckorna är han i Linköping... Han säger att det är en livsstil men det är tyvärr inte min livsstil! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det lägger sig snart och att han kommer tillbringa mer tid hemma.

Annars är livet faktiskt väldigt bra. Det går bra för ungarna och saker börjar falla på plats för dem också. Så obeskrivligt skönt för mammahjärtat att det inte går att beskriva med ord! Själv trivs jag alldeles utomordentligt bra på min nya arbetsplats och att det bara är ett vikariat fram till sommaren kämpar jag med att förtränga! Vad jag ska göra efter det vill jag inte ens tänka på. Att återgå till att jobba som förskollärare i en sk. standardgrupp ger mig kramp i magen och stressnivån stiger bara jag snuddar vid tanken... Det är ju barn med någon form av funktionshinder jag vill jobba med men de jobben växer sannerligen inte på träd. Säger som en vän sa igår: Vi får söka jobb på Återbruket eller som kyrkogårdsvaktmästare. Jaa, faktiskt! Nåt måste jag hitta på om jag ska orka fram till pensionen, blir inte lätt som det ser ut idag. Pensionsåldern stiger och ska man ha råd att gå i pension får man väl sätta ungarna på rollatorn och fråga om vi ska ta deras eller min blöja först!?

Drygt en vecka kvar...

Befinner mig i nåt som mest liknar Limbo på jobbet... Byter arbetsplats fram till nästa sommar. Nåt helt nytt och mycket spännande fast det handlar ff om barn och deras utveckling. Guldklimparna jag har runt mig nu går vidare utan mig och jag går vidare utan dem! Känns märkligt att inte vara en del av deras vardag längre, det är en speciell grupp som alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat. Jag vet att de kommer ha det så bra trots att jag inte är med och trots att valet är mitt så värker det lite i hjärteroten. Kommer också att sakna min kollegor men jag får väl se till att göra mig ärenden för att hälsa på :-)

Just att vara på jobbet och engagera sig i det som sker fast ändå inte ... är en mycket märklig känsla...

I övrigt händer det mycket saker i familjen och förutsättningar ändras. Jag är inte så bra på att hantera sånt när det inte är jag själv som håller i taktpinnen och har kollen. Känner mig därför en aning förvirrad, osäker och orolig men med tiden så löser det sig säkert. Måste inse att jag inte kan kontrollera och se till att allt blir bra! Att lära sig släppa det man inte kan påverka är enormt svårt och jag undrar i mitt stilla sinne om jag nånsin kommer lyckas?

Que sera sera! Visst är det väl så man säger?

Zumba...

Nä, jag dog inte.

Kände mig bara som nåt missfoster med tio armar och tio ben som skulle samsas med en skakande roompa! Kan inte komma ihåg hur länge sedan det är jag gick på nåt pass eller motionerande så här överhuvudtaget. Gym räknar jag inte riktigt hit... Orkade med hela passet iallafall, på mitt eget lilla sätt :-) När koordinationen inte ville vara med längre så stod jag och skuttade lite för mig själv. Hahaha vilken syn det måste ha varit! Nu en timma efter att passet är slut och jag hunnit med en redig dusch är jag fortfarande röd i fejjan... Det beror väl på ytliga blodkärl eller hur?? Inte på att jag har dålig kondition eller så... Tackar mitt icke stillasittande jobb för att pumpen inte la av efter tio minuter.

Lite nöjd och stolt är jag trots allt över mig själv men jeesus... hur kommer jag känna mig imorgon!?

Hur är det möjligt?

Ville bara säga det att idag har jag tvättat 16 - SEXTON! badlakan. Vi bor här fyra personer och ingen idrottar... det är vad som gått åt på 1 - EN! vecka! Hur är det möjligt?

Lördagar = Stora tvättardagen

Mmmm... Varenda lördag samma sak: tvätta, tvätta, tvätta eller städa, städa, städa... Nu är jag bara minuter från att åka till Biltema för att köpa en till torkställning. Det verkar vara störtomöjligt att få veckodagarna att räcka till för denna enormt tråkiga syssla. Det blir ju inte heller roligare att ta det på helgen...

Just nu känns det inte som att tiden räcker till någonting överhuvudtaget. Alla måsten äter upp en så att det som blir kvar är bara en liten tråkig lort! Sur och trött och utan geist. From måndag går jag iaf ner lite i arbetstid. Inte så mycket att ekonomin blir lidande i stor skala men tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta hand om mig själv hoppas jag. Och nej - den "extra" tiden jag får ska läggas på mig! Inte på varken tvättstuga, man eller barn! Jag vet också att jag borde ställa högre krav på att barnen tar mer ansvar. Jag är ett strålande exempel på hur man inte ska agera. Curlingmorsan i dess värsta form. Har bundit ris åt min egen rygg men också på barnens ryggar känns det som. Har jag begränsat deras möjligheter att växa upp till ansvarstagande, mogna vuxna? Eller är de helt enkelt bara vanliga tonåringar? Framtiden lär väl utvisa...

Satt igår och funderade på vad som ger mig energi, vad jag behöver för att må bra och orka. Jag kunde faktiskt inte komma på nånting som jag egentligen tycker är roligt. Det är en aning oroväckande tycker jag allt. Tycker helt enkelt att det är skönast när jag får ha tyst omkring mig och sitta med en patiens. Hur tråkigt och torftigt är inte det?

Funderar på att byta namn på bloggen, namnet som är nu passar inte tycker jag. Tanken är också att lösenordsskydda den men på nåt vis verkar det lite fånigt... Knappt nån vet om att den finns och därför är det ju knappt nån som läser heller, haha!

Nu är det dags för en kopp kaffe som inte längre har den uppiggande effekten på mig men jag ska ha en kopp ändå! Sen blir det en tripp till Biltema... Hej hopp i galosch vad kul ;-)