Alla hjärtan...

Alla hjärtans dag 2020. Fredag och här sitter jag ensam hemma. Är oftast ensam faktiskt, det slog mig idag som en käftsmäll att det är ju så det är... Är det så jag vill ha det? Nej, såklart inte men har inte orken eller drivet att ta mig ur den situationen. Hur kunde det bli så här?

Tyngd

Livet tynger. Sorg i hjärtat, inte så mycket för min egen skull utan för någon annan. När man inget hellre vill än att hjälpa till, styra upp, fixa men det inte går... Hjärtat känns tungt och jag vet varken ut eller in. Panikångesten knackar på med jämna mellanrum och vill hälsa på...

Vad ska man säga...

Tiden...

Den både står still och rusar på i expressfart. Hinner inte med och allt som oftast vill jag inte heller vara med. Livet är tungt, tufft och jobbigt och blev inte vad jag tänkt mig. Gråter ofta, inombords...

Dags att plocka bort?

Det här med blogg är det förlegat eller? Många av de bloggare jag följt har slutat blogga och det har väl jag också i princip gjort. Över ett år sedan senaste kryptiska inlägg... när jag dessutom gjorde den lösenordsskyddad känns det hela mest lite fånigt.

Anledningarna till att man slutar kan väl vara fler. Det tar för mycket tid tex... fast... man sitter ju ändå så mycket här vid datorn. För min del beror det snarast på att jag inte tycker att jag har nåt intressant att berätta. Livet går ju upp och ner tillsammans med de människor man lever närmast. Jag kan ju inte skriva om det utan att de som personer blir utelämnade. Det känns inte ok tycker jag. Integritet är viktigt! De senaste åren har iaf på många sätt varit tuffa, på flera plan. Tror att vi befinner oss på rätt sida om tråkigheterna nu. Hoppas det iaf. Roliga saker händer också, det får man inte glömma bort!

Våren är starkt på väg och det känns så galet skönt då mörker och kyla får mig att må dåligt både fysiskt och psykiskt.

Lider nu av annalkande 50-årskris också. Ett helt år kvar men det har ingen betydelse. Usch krämpor och "dödsångest" har kommit som ett brev på posten. Om jag hade råd skulle jag utan att tveka gå ner i arbetstid. Älskar mitt jobb men orken... den tar slut snabbt!

Lev väl!

Skriver för mig själv

Nu har jag spärrat bloggen för andra. Behöver få ur mig saker utan att nån av de närmaste kan se och läsa.

Om att vara ofrivillig singel

Inte kul! Maken har börjat nytt jobb och sedan tre veckor tillbaka har vi bara setts på helgerna då han tyvärr större delen av tiden sitter i telefon eller vid dator. I veckorna är han i Linköping... Han säger att det är en livsstil men det är tyvärr inte min livsstil! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det lägger sig snart och att han kommer tillbringa mer tid hemma.

Annars är livet faktiskt väldigt bra. Det går bra för ungarna och saker börjar falla på plats för dem också. Så obeskrivligt skönt för mammahjärtat att det inte går att beskriva med ord! Själv trivs jag alldeles utomordentligt bra på min nya arbetsplats och att det bara är ett vikariat fram till sommaren kämpar jag med att förtränga! Vad jag ska göra efter det vill jag inte ens tänka på. Att återgå till att jobba som förskollärare i en sk. standardgrupp ger mig kramp i magen och stressnivån stiger bara jag snuddar vid tanken... Det är ju barn med någon form av funktionshinder jag vill jobba med men de jobben växer sannerligen inte på träd. Säger som en vän sa igår: Vi får söka jobb på Återbruket eller som kyrkogårdsvaktmästare. Jaa, faktiskt! Nåt måste jag hitta på om jag ska orka fram till pensionen, blir inte lätt som det ser ut idag. Pensionsåldern stiger och ska man ha råd att gå i pension får man väl sätta ungarna på rollatorn och fråga om vi ska ta deras eller min blöja först!?

Drygt en vecka kvar...

Befinner mig i nåt som mest liknar Limbo på jobbet... Byter arbetsplats fram till nästa sommar. Nåt helt nytt och mycket spännande fast det handlar ff om barn och deras utveckling. Guldklimparna jag har runt mig nu går vidare utan mig och jag går vidare utan dem! Känns märkligt att inte vara en del av deras vardag längre, det är en speciell grupp som alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat. Jag vet att de kommer ha det så bra trots att jag inte är med och trots att valet är mitt så värker det lite i hjärteroten. Kommer också att sakna min kollegor men jag får väl se till att göra mig ärenden för att hälsa på :-)

Just att vara på jobbet och engagera sig i det som sker fast ändå inte ... är en mycket märklig känsla...

I övrigt händer det mycket saker i familjen och förutsättningar ändras. Jag är inte så bra på att hantera sånt när det inte är jag själv som håller i taktpinnen och har kollen. Känner mig därför en aning förvirrad, osäker och orolig men med tiden så löser det sig säkert. Måste inse att jag inte kan kontrollera och se till att allt blir bra! Att lära sig släppa det man inte kan påverka är enormt svårt och jag undrar i mitt stilla sinne om jag nånsin kommer lyckas?

Que sera sera! Visst är det väl så man säger?